Artemissil Gundog

Colin började löpa för en vecka sedan och syster Bea började veckan dessförinnan.. Colin verkar inte märka nåt, men jag tycker inte man bör träna så mycket under den här tiden. Det är mycket hormoner ändå i kroppen den här tiden. Ingen brådska.

Men jag tränar saker vi kan, idag gjorde vi rutan i skogen, och det gick nästan för enkelt, så nu ska jag börja droppa apporterna istället för att som nu, visa att jag lägger ut dom. 

Vi har tragglat avlämningar till förbannelse och nu känner jag äntligen att det börjar blir bättre. Stadgan börjar sätta sig.... Hon kan sitta bakom när jag skickar Pejla, men har svårt att sitta still när mamma Bean är för nära... Hon sitter fint still när jag själv kastar och skjuter till henne, hon har däremot svårt att sitta kvar när jag sätter fram handen och skicka på en linje. Det jobbar vi på nu, jag belönar och fokus åt rätt håll och väntar längre och längre, ajar när hon sticker och gör om, jag gör ingen big deal av det.

Övertygad om att jag skulle kunna få till det med att säga åt henne på skarpen, men jag vill inte gör det av flera anledingar. 

Positionen i fotgåendet är kanon, med koppel så är hon klistrad vid min sida, fortfarande inte lika fin kontakt som jag haft med dom andra, men hon har faktiskt bättre position. Lös utan koppel fungerar det helt accepterat, men i terräng behöver vi mer vana. 

 

 

Jag är så glad att jag har så bra kontakt med alla valpköparna, jag får se mina fina groddar växa upp och utvecklas till fina träningskompisar och dom börjar också visa vilka dom kommer bli i framtiden, jag är väldigt nöjd, så nöjd som jag tror man kan bli faktiskt.. Helt opartisk såklart ;)

 

Här har vi Anita Weinuis A. Sergeant "Tristan"

 

Sist och faktiskt minst, min lilla A. Colonel "Colin"